Ännu en dag
Ännu en dag fortskrider på praktiken, en dag precis som alla andra. Jag är på en ortopedavdelning där det är studenter som står för det mesta av arbetet, en så kallad "KUA"-placering. KUA står för "kvalificerad undervisningsavdelning", men det är det ingen som säger. Studentavdelning, så heter det i praktiken.
Jag har kommit till insikt än en gång att avdelningsarbete inte är något för mig. Att dag ut och dag in utföra samma rutiner, på samma tider, det tär på mitt psyke. Samma patienter ligger inne i dagar, veckor, från evighet till evighet. Amen.
"Men tänk vad du lär känna dina patienter", säger några kurskamrater. Lära känna? Vill jag det? Framförallt - vill patienten att jag vet allt om dem? Under natten som gick dog en av patienterna.
Det enda personliga jag vet om henne, det var när hon var på toaletten senast.
Jag vill inte lära känna mina patienter på det sättet. Det är sällan någon av mina studentkamrater - eller för den delen någon av mina blivande kollegor - vet något om patienten, förutom det som står i journalerna: namn, ålder, tidigare sjukdomar, diagnos. När jag någon gång råkar nämna att jag vet vad patienten jobbar med, när den inte ligger på sjukhus, då lyfts det ögonbryn. "Värst vad du vet."
Jag vet ingenting. Jag har bara av ren nyfikenhet råkat fråga vad de jobbar med, eller oftast jobbat med. Så lite, så enkelt. Men det är det nästan aldrig någon som frågar patienterna. "Men tänk vad du lär känna dina patienter."
Om jag vore patient, då tvivlar jag på att jag skulle berätta om mina innersta tankar och drömmar för någon finnig sjuksköterskestudent, inte heller skulle det falla mig in att berätta om min barndom för någon gammal sjuksköterska med gråtonat hår och trötthet i blicken Aldrig någonsin. Därför är jag starkt tveksam till att alla de patienter jag har vårdat önskar att jag känner dem.
Jag vet när du bajsar, jag vet när du äter och jag vet när du har ont. Då kommer jag med piller och dropp. Men därifrån är steget långt till att känna.
Jag drömmer mig framåt i tiden, något år efter detta. En av mina patienter dör under natten. På morgonen kommer anhöriga med oro och gråt i blicken. Det gråts och dricks kaffe. De sitter en stund hos sin mamma, sin fru, sin vän. De söker tröst hos mig och jag kan bara sitta och lyssna och försöka säga saker som jag tror tröstar. De säger att hon var en fin människa. Om detta vet jag inget, för det enda jag vet - det är när hon var på toaletten senast.
Tummelisa
På tal om något helt annat börjar båten bli klar. På bilden ses grundfärgen som jag lade på för några veckor sedan efter ett idogt slipande. I onsdags lade jag på den slutliga bottenfärgen, så nu är den svart. Det röda på bilden är rubbat och vaxat, så det enda som återstår innan sjösättning är att måla vattenlinjen, samt att undersöka att motorn fungerar och smörja upp den.
Det finns massor, massor med småjobb också, som att tvätta dynor, fixa med elen och annat, men det får vänta just nu eftersom jag inte hinner och det är inte avgörande för om den ska komma i vattnet eller inte. Allt det där kan jag göra senare, även när den är i hamnen. Det här blir bra.
Kostnaderna för båten är det många som undrar över, av någon konstig anledning. Att ha båt behöver inte vara dyrt, det är mest jobb som krävs. Hittills ser utläggen ut som följer:
båt | 5000 |
rubbing | 89 |
brandsläckare | 195 |
fendersnöre | 35 |
krokar till fendrar 2 st | 18 |
Slipkloss | 39,9 |
krokar till fendrar, 3 st | 20,7 |
båtlack | 69,9 |
växelhusolja | 29,9 |
bottenfärg | 279 |
grundfärg | 189 |
lgf-skylt | 129 |
spännband 4 st | 199,6 |
6294 |
Övrigt material fanns hemma, till exempel högtryckstvätt, slippapper, borstar, verktyg, lack, tape och gelcoat-lagning. Utöver detta kommer utlägg för bensin vid alla transporter, medlemsavgift i båtklubben och hamnavgiften. Så mycket mer kommer det inte att gå åt hoppas jag.
Som en parentes kan nämnas att båten har fått ett namn nu - Tummelisa - även om hon inte är högtidligen döpt ännu.
Tålamod
Tålamod är en dygd. Jag försöker vara dygdig på den punkten, men ibland är det svårt. Livet är svårt. Vissa dagar vill jag bara skrika rakt ut och slå vilt omkring mig. Andra dagar vill jag bara ligga i en solig backe, med en varm hand i min, och lukta på naturen.
Livet går just nu mycket upp och ner. Det är mycket som händer, i känslolivet, i skolan, i styrelsen. Jag har haft en väldigt lång vecka, som började redan i förra helgen med årsmöte. Ett årsmöte som verkligen lockade fram det sämsta hos några. Ett årsmöte där jag kände att jag inte hörde hemma, ett årsmöte där jag ställde mig frågan: Om detta är ett genomsnitt av vår organisation, varför är jag då ens med?
Svaret på frågan kommer jag nog aldrig att få svar på. Inte nu i alla fall. Däremot visade det sig att de som hördes mest var långt ifrån ett genomsnitt. Det var skönt att veta. Tråkigt nog lyckas en liten, liten skara människor förstöra hela stämningen samt mitt intresse att lägga ner min själ i arbetet som jag gjort tidigare. Det är människor som utifrån ett oklart syfte gör allt för att visa på andras brister istället för att själva göra något de kan vara stolta över. Det gör mig ont att det ska vara på det viset.
Samtidigt slits jag mellan hopp och förtvivlan, avståndstagande och längtan. Jag vet snart inte vad jag vågar tro på längre. Är det så här det ska vara? I mina tankar finns en mycket bättre värld och liv. Ska jag fortsätta längta, eller ska jag tro på att det går att göra det så?
Mycket som händer och fötter
Snart stundar årsmöte i distriktet, som kommer att bli en ansträngande historia. Det är inga jättefrågor som jag ser det från min horisont, men jag känner ändå en viss anspänning hos mig själv inför detta.
Mitt bloggande ligger lite "efter". Jag har så fullt med annat att tiden inte räcker till. Jag pysslar lite med min båt när tider finns. Färg, slippapper och verktyg finns hemma. Det som har saknats hittills har varit bra väder att jobba i. Nu har vädret kommit, men tiden försvann. Alltid är det nåt som fattas. Men jag tror det blir bra det här.
Över huvudtaget andas jag en optimism för framtiden.