Stort och smått

Klockan är sent på kvällen, snart är det nytt dygn. Jag borde verkligen gå och lägga mig, men jag känner inte för det. Jag simmar som i ett vacuum ikväll, jag vet inte någonting längre. Saker som jag tyckt varit så självklara - de vet jag inte ens om de finns kvar.

Jag är nu på väg att flytta, på söndag ska jag bestämma mig om en lägenhet jag har tittat på, nästan precis vid sjukhuset. Jag ser fram emot att flytta och få något eget att förvalta, något som också innebär mindre resande för min del. Det känns bra.

Jag har fått förlängt på jobbet, så det är anledningen till att jag flyttar. Jag kommer nu att ha jobb till en bit in i nästa år, vilket känns bra på så vis att jag inte behöver oroa mig för sysselsättning eller ekonomi på ett bra tag.

Nästa helg är det dags att åka på Rock for Moc, ett arrangemang som förra året var väldigt kul. I år laddar jag redan nu. Det är kul att ha något att se fram emot.

Just nu behöver jag något att se fram emot. Den senaste tiden har varit turbulent i känslolivet och i skrivande stund vet jag inte riktigt om jag ska le eller gråta. Jag har inte den blekaste aning. Men den som lever får se.

?

Idag ska det bestämmas. Vad ska jag säga?

Nighshift

Nattpass på akutvårdsavdelningen. En lugn natt, trots att det snart är helg. OS på TV. Tankar i huvudet, grus i ögonen. Jag vill vila i din famn.

Här sitter jag

Här sitter jag och söker jobb igen. Det blev några rader om det på bloggen under våren när mitt förra jobb-sökande började urarta till panik. Läget är ungefär likadant nu, med den skillanden att jag är stressad och inte panikslagen. Jag vet ju nu lite mer om vad jobbet innebär och jag vet hur det är att svara i telefonen och säga "Arne, sjuksköterska", sådant jag inte visste förut.

Erfarenheterna från sommaren är många. Jag vet nu hur det är att trösta ledsna patienter, hur det är att ta prover och sätta nål på svårstuckna patienter, hur man förklarar för maken att frun är död, hur man med hjärtat i halsgropen går in på salen och ser att patienten har slutat andas. Jag vet hur man blir frustrerad av oförstående kollegor i andra änden telefonlinjen som tror att "nu" innebär 8 timmer senare. Jag har lärt mig tonvis av synonympreparat för läkemedel, jag har sett effekten av allt från panodil till akutläkemedel. Jag har sett levande, jag har sett döda, glada, levande, akut sjuka, friska. I sommar har jag fått fler erfarenheter av livet än jag fått på länge. Jag har växt som människa.

Men i höst vet jag ännu inte var jag kommer att fortsätta att utvecklas. Kommer jag få jobb där jag vill? Ett lovande erbjudande dök upp på mailen nyss, vilket stäker min tro och ökar mitt hopp. Jag är nöjd.