Arne - Livet på en pinne

Kanske dags att säga att jag fortfarande då och då tänker på att jag borde skriva något. Inte "borde" som i "måste", bara för att någon förväntar sig det. Utan det är mer som att jag "borde" för att det känns lite bättre så. Det finns en del att tänka på, saker att fundera över och kanske ventliera, men någonstans försvinner allt det bakom jobb, passande av tider, räkningar, storköp, tvättstugan och allt annat som på något sätt tar över. Jag undrar om det går att ta semester från det.

Kanske gör det det, för jag längtar på något konstigt sätt till en pilgrimsvandring i sommar. De tidigare gångerna har varit så sköna, ingenting att bry sig om, bara gå gå gå gå gå. Ett steg efter ett annat. Sol, gemenskap och skavsår. Kan knappast bli bättre. Tänk om det ändå vore sommar snart.

Den här bloggen verkar leva upp på nätterna. De senaste inläggen har kommit till under långa, tråkiga nattpass på jobbet. I natt jobbar jag inte, men likväl gjorde jag det förra natten. Jag är nu hemkommen från Trettondagsfest med Svenska Kyrkans Unga, en mycket trevlig tillställning. Alldeles lagom. Inte för fånig, inte för seriös. Inte för många nya ansikten, inte bara de gamla vanliga. Jag kom sent eftersom jag hade sovit på dagen, men det kanske bara var skönt, för jag var bara med på "festen" på kvällen. Verkligen kul.

Kunde inte låta bli att tänka på att jag på nåt kände mig lite utanför allt prat om styrelser, möten och annat som skulle komma att hända. Det kändes lite som att min tid var förbi. Jag är en föredetting. Kände ett stygn av saknad en kort stund, men snart växte ett litet frö av stolthet inom mig när jag såg och hörde om läger som jag givit namn till, eller när bordsgrannen pratade om läger på lägergården jag introducerade. Någonstans har jag gjort något som märks, men utan att någon egentligen vet att det var min förtjänst. Men skit i det. Här hemma, i mitt eget ego är jag stolt.