Länge sedan sist.
Idag satt jag och googlade och fick plötsligt upp en länk till den här bloggen. Det var då jag insåg hur länge sedan det var jag skrev. På datumet ser jag att det var i april förra året. "Vad har hänt sedan dess?" kan man fråga. Jag vet inte, blir det korta svaret. Det är så mycket som hänt, så jag vet inte var jag ska börja.
Först av allt genomförde jag pilgrimsvandringen som jag längtade till. Det var så underbart så det går inte att beskriva i ord. Det var nötta fötter, skoskav, träningsvärk, ont, tidiga morgonar, kallt, regnigt, stekande sol, värmeslag. Men alldeles, alldeles underbart. Det var så lätt att glömma bort det kroppsliga när det blev ett sådant totalt lugn inombords. Det enda jag behövde göra var att gå. Gå, gå, gå, gå och gå. Ett steg före ett annat. Vi vandrade och ibland kom vi fram till dukade bord, ibland fick vi duka dem själva. Ibland var det skönt att komma in från värmen, ibland var det skönt att komma ut i värmen. Jag har inte ord att beskriva det, för det var magiskt.
Först av allt genomförde jag pilgrimsvandringen som jag längtade till. Det var så underbart så det går inte att beskriva i ord. Det var nötta fötter, skoskav, träningsvärk, ont, tidiga morgonar, kallt, regnigt, stekande sol, värmeslag. Men alldeles, alldeles underbart. Det var så lätt att glömma bort det kroppsliga när det blev ett sådant totalt lugn inombords. Det enda jag behövde göra var att gå. Gå, gå, gå, gå och gå. Ett steg före ett annat. Vi vandrade och ibland kom vi fram till dukade bord, ibland fick vi duka dem själva. Ibland var det skönt att komma in från värmen, ibland var det skönt att komma ut i värmen. Jag har inte ord att beskriva det, för det var magiskt.
Sedan har jag varit på Frizon, en festival som anordnas av EFK Ung. Det här var i augusti förra året. Det var också en härlig känsla att komma på en festival där alla var nyktra. Jag säger det igen - alla var nyktra. Det var alltså en festival där musiken, gemenskapen och glädjen stod i fokus och inte öltält, spyor och bakfylleångest. Det var också en härlig upplevelse. Jag var såklart där som sjukvårdare och hamnade i ett stort gäng av sjuksköterskor, läkare, studerande, uskor, mfl. Det var en lugn festival för vår del kändes det som, inte alls i paritet vad man hade kunnat förvänta sig om det hade funnits sprit och fylla med i bilden. Så underbart skönt.
Sedan kom hösten när jag tog tjänstledigt från AVA för att börja plugga till narkossköterska. Det kändes ganska bekvämt att komma tillbaka till "gamla" HU igen, även om jag lovat mig själv att aldrig återvända. Men det gjorde jag och nu har jag kommit halvvägs genom utbildningen och det känns fruktansvärt bra. Jag har skickat iväg några ansökningar om jobb och har redan en intervju inplanerad nästa vecka. Sweet.
Rock for Moc avverkades också i september. Vi hade rekordmånga sjukvårdare i år, sex stycken, vilket innebar att vi mer eller mindre fick slåss om fallen. I år var det färre "patienter" än något år jag varit där, så jag tror stenhårt på devisen "Det regnar aldrig när man har med paraplyet".
Hösten kom och gick, Linn och jag har flyttat ihop. Samma adress. Samma hus. Samma..sambos. Skillnaden mot innan var inte så stor eftersom hon nästan aldrig var hemma hos sig själv. Det går bra nu.
Sedan kom julen. En jul som firades i hela landet, Göteborg, Linköping, Kalmar och Öland. Det blev cirka 130 mil i bilen. God hjul på er.
I stora drag är det vad som hänt sedan sist. Inombords har jag blivit lite klokare, lite äldre och klokare. Men jag kan fortfarande skratta mig till träningsvärk av ett pulkarace. Gammal har jag inte blivit.