Nattjobb

Ännu en räcka av nattpass har gått till ända på jobbet. En arbetsform som på något sätt ger inblick i livets baksidor, i realtid. Framförallt nätterna är tiden på dygnet för mycket av det som kan göra mig starkt berörd. Tragiska öden passerar mina ögon. Svårt sjuka patienter, som självmant väljer att försöka ända sitt liv som på sätt och vis inte ens hunnit börja.

Patienter som är betydligt äldre, men som för länge sedan förlorat en stor del av sin förmåga att ta hand om sig själva, som tappat förmågan att hålla reda på var de är och vad de ens gör där. Tänker man sig in i den situationen att ständigt vakna på "en ny plats" varje timme är det inte svårt att föreställa sig ångesten.

Min egen oro var svår att dölja när jag tidigt på morgonen ringde och väckte anhöriga bara för att framföra ett tråkigt besked. Trots tappra försök att vara klar, strukturerad och tydlig kände jag själv hur mina intentioner gick om intet.

Ännu några arbetspass där jag återigen med smärtsam tydlighet ser hur jag bit för bit tappar en oskuldsfull syn på världen.


Titlar

Varför är det så viktigt med titlar?

Jag läste nyss en artikel om ett läger undertecknat med namn och "spåransvarig". På nästa sida fanns en annan artikel undertecknad med namn och "pilgrimspräst". Varför är det viktigt att meddela att man var med, men inte var en av alla De. Man var inte en av De som var "vanliga" deltagare; man hade en uppgift, något större, något finare? Min spontana tanke är såklart orättvis - de har gjort viktiga insatser, haft ansvar och kanske inte alltid mött den uppskattning man skulle kunna önska. Men jag funderar ändå.

Jag går till mig själv och kommer på att jag inte är så värst mycket bättre själv. Jag var nyligen nyligen på festival som sjukvårdare. Men inte kunde jag låta bli att ha en tröja på mig med min titel på ryggen. Som att jag försökte säga att jag var något annat än de andra med samma uppdrag. Eller så var det bara så att det var den enda tröja jag hade med mig. Var det någon slags undermedveten tanke när jag packade?

Det är med skrämmande tydlighet jag ser att jag är precis som alla andra som vill vara något mer. Jag skäms.

Nytt dygn, nya möjligheter.

Suttit uppe för länge. Igen.
Känner mig som en påse skridskor.


Jag undrar om andra människor tänker.

Jag undrar om andra människor tänker.


Det kanske verkar som en otroligt dum fråga. Men tänk på det. Varje dag går jag och tänker för mig själv, på nödvändiga saker som vad jag ska äta till middag, eller helt onödiga saker som hur många gånger om året en stopp-knapp på bussen används.


Tänker andra människor på samma sätt? Finns det någon mer som tänker i samma banor? Kanske inte på precis samma saker, men på samma sätt?


Det finns ju en teori om att vi inte upplever färger på samma sätt. Det som i mitt huvud ser ut som lila kallar jag "lila", men i ditt huvud kanske samma benämning ser ut som min "gul". Vem vet?


Därför är det nära till hands att tänka på att vi kanske inte tänker på samma sätt. Inte så konstig tanke längre?

Idag har jag tänkt på mycket. På jobbet tänkte jag mycket på att jag kände mig "in da flow" - allt flöt på hur bra som helst och jag kände mig som en kapten på en båt som styr ett enormt fartyg mitt genom stormen och inte ett glas i kabyssen dallrar.


På bussen mot Kalmar åkte vi förbi pappas gamla jobb och då satt jag och tänkte på hur det luktade gammal sötaktig rökdoft blandad med målarfärg i trapphuset. Jag tänkte på hur gott jag tyckte det luktade och funderade samtidigt över om pappa tänkte på det varje gång han var där. Eller tyckte han det var äckligt? Eller tänkte han på det över huvud taget? Man kan undra. Jag kanske borde fråga det nån dag.


Jag satt bakom chauffören på tåget och lyssnade på hur han och den kvinnliga konduktören pratade på vägen. Tydligen åker konduktören till en speciell station och sover över där. Då satt jag helt plötsligt och tänkte på hur det skulle se ut där de sover. Undrar om det ingår lakan. Vem vet. Jag kanske borde fråga det nån dag.


Jag satt även och undrade hur de hade det på jobbet. När jag skulle gå hem tog jag emot rapport från akuten om två spännande patienter. Spännande på så vis att de hade ganska intressanta sjukdomar och jag hade varit nyfiken på att se hur deras tillstånd utvecklar sig. Undrar vad de gör med dem. Jag borde kanske fråga det nån dag.


"Bromhult 2" står det på en skylt vid vägen. Undrar vem som bor där. Jag borde kanske fråga det nån dag.

Det är tur att livet är långt så det finns många dagar att fråga på. Men ibland undrar jag om det inte är bäst att tiga still med sina frågor. För vem vet, om jag frågade kanske jag upptäcker att jag tänker precis som alla andra. Och då vore inte tänkandet lika roligt.


Om att åka tåg.

Idag skulle jag åka till Kalmar med tåget. På perongen mitt emot står ett par, en kille i dörren på tåget, på plattformen står en tjej i lila strumpbyxor och en lila mössa. Jag ser bara nacken. Killen ser glad ut. Han har en stor ryss-mössa som miss-matchar hans kostym nåt enormt, men han tar på den och klappar om den och ser glad ut. Konduktören visslar i pipan och de kysser varandra. Jag blir glad i hjärtat av det. För jag vet, att det där kommer vara jag om några timmar. Vet ni vad det bästa är? Jag kommer gå av tåget.


Det finns en verklighet

Bakom rubrikerna i tidningen finns en verklighet. Så här stod det på en icke helt okänd nyhetssajt:

"Fotgängaren som tidigare blev överkörd av en lastbil på ett industriområde i NNN skall enligt uppgift ha avlidit."

Inget ovanligt. Det händer varje dag. Men denna gång blev det nära. Någon i min vardag förlorar en anhörig. Plötsligt krymper världen och de svarta rubrikerna känns skrämmande. Mord. Olycka. Drunknad. Försvunnen. Raskt inser man att bakom varje smaskig rubrik finns någons mamma, pappa, bror, syster, granne, kompis, pojk/flickvän, klasskompis. Världen är en otäck plats.

Nighshift

Nattpass på akutvårdsavdelningen. En lugn natt, trots att det snart är helg. OS på TV. Tankar i huvudet, grus i ögonen. Jag vill vila i din famn.

Trygghet

Ikväll jobbade jag eftermiddags/kvällspass. Det innebär att jag börjar vid 14 och slutar vid 2130. Det var en lugn dag och jag kände mig ganska trygg i det jag gjorde, trots att jag hade en patient som till största delen av tiden var medvetslös och uppkopplad på övervakning. Jag fick ta in en del nya patienter och det blev lite pyssel och jag kände att det gick väldigt bra. Jag kände mig trygg i det jag gjorde. Det var en underbar känsla som infann sig idag.

På hemvägen cyklade jag från resecentrum i Linköping och hem. På vägen blinkade det blåljus och en bil blev stoppad. När jag cyklar förbi ser jag min kompis polisen i arbete. Det känns tryggt att någon schysst kille vaktar gatorna i natt.

På måndag natt är det min tur att hålla Sverige rullande och göra Norrköping med omnejd tryggt. Det är en ganska märklig känsla. Tänk så många som litar på sjukvården. Alla vet att om de mår dåligt är hjälpen oftast bara ett samtal bort. Och där någonstans finns jag. Hur dags det än är på natten förväntar sig alla människor att jag ska finnas till hands och hjälpa dem med diffusa buksmärtor, kraftig huvudvärk, allergiska reaktioner, andningsbesvär eller att jag ska övervaka dem tills de sovit ruset av sig. Det är häftigt. Vilket förtroende jag fått.