Cityakuten del 3
I fredags gjorde jag min sista fältstudiedag på Akuten. Det blev en kvällstur (1145-2100), med den "kända" sjuksköterskan. Det blev ganska bra. Första timmen hände inte mycket. Jag pratade med M från ambulansteamet, läste en bok om A-HLR och städade en brits. Kändes väl lite sådär utvecklande.. :p
Sedan blev det så äntligen dags att göra något, och "göra något" i detta fallet innebar en drös PVK ("nål i armen" för dem som inte slänger er med min vokabulär :p), några EKG, lite prover, kontroller, m.m. Kvällen flöt på med en hel del sådant att göra. Framåt kvällen blev en av patienterna som varit på akuten i många många timmar försämrad i sitt tillstånd med kramper, hyperventilation, m.m. Så där blev det lite insats. Det kändes bra när man kan göra något som är till nytta i ett sådant läge. Jag sände en liten tanke till vårdlärarna på P10 som lärde ut en del bra "knep" till sådana här "omöjliga" situationer. Funkade bra. Blev lite stolt över mig själv.
Det känns som om min personliga tagit stora steg framåt. Under de här tre dagarna har jag tänkt på att mitt adrenalinpåslag inte alls är så högt som det var första gången jag var där, trots att jag denna gången varit mer "hands-on" på patienterna som varit illa däran. Det känns bra. Jag känner mig trygg.
Jag vill sända ett tack till de sjuksköterskor och undersköterskor jag har fått gå med under de här dagarna, samt till alla andra som jag varit i kontakt med på mottagningen.
Sedan blev det så äntligen dags att göra något, och "göra något" i detta fallet innebar en drös PVK ("nål i armen" för dem som inte slänger er med min vokabulär :p), några EKG, lite prover, kontroller, m.m. Kvällen flöt på med en hel del sådant att göra. Framåt kvällen blev en av patienterna som varit på akuten i många många timmar försämrad i sitt tillstånd med kramper, hyperventilation, m.m. Så där blev det lite insats. Det kändes bra när man kan göra något som är till nytta i ett sådant läge. Jag sände en liten tanke till vårdlärarna på P10 som lärde ut en del bra "knep" till sådana här "omöjliga" situationer. Funkade bra. Blev lite stolt över mig själv.
Det känns som om min personliga tagit stora steg framåt. Under de här tre dagarna har jag tänkt på att mitt adrenalinpåslag inte alls är så högt som det var första gången jag var där, trots att jag denna gången varit mer "hands-on" på patienterna som varit illa däran. Det känns bra. Jag känner mig trygg.
Jag vill sända ett tack till de sjuksköterskor och undersköterskor jag har fått gå med under de här dagarna, samt till alla andra som jag varit i kontakt med på mottagningen.
Kommentarer
Trackback