Länge sedan sist.
Först av allt genomförde jag pilgrimsvandringen som jag längtade till. Det var så underbart så det går inte att beskriva i ord. Det var nötta fötter, skoskav, träningsvärk, ont, tidiga morgonar, kallt, regnigt, stekande sol, värmeslag. Men alldeles, alldeles underbart. Det var så lätt att glömma bort det kroppsliga när det blev ett sådant totalt lugn inombords. Det enda jag behövde göra var att gå. Gå, gå, gå, gå och gå. Ett steg före ett annat. Vi vandrade och ibland kom vi fram till dukade bord, ibland fick vi duka dem själva. Ibland var det skönt att komma in från värmen, ibland var det skönt att komma ut i värmen. Jag har inte ord att beskriva det, för det var magiskt.
En insikt
Kanske dags
Kanske gör det det, för jag längtar på något konstigt sätt till en pilgrimsvandring i sommar. De tidigare gångerna har varit så sköna, ingenting att bry sig om, bara gå gå gå gå gå. Ett steg efter ett annat. Sol, gemenskap och skavsår. Kan knappast bli bättre. Tänk om det ändå vore sommar snart.
Nattuggla
Kunde inte låta bli att tänka på att jag på nåt kände mig lite utanför allt prat om styrelser, möten och annat som skulle komma att hända. Det kändes lite som att min tid var förbi. Jag är en föredetting. Kände ett stygn av saknad en kort stund, men snart växte ett litet frö av stolthet inom mig när jag såg och hörde om läger som jag givit namn till, eller när bordsgrannen pratade om läger på lägergården jag introducerade. Någonstans har jag gjort något som märks, men utan att någon egentligen vet att det var min förtjänst. Men skit i det. Här hemma, i mitt eget ego är jag stolt.
Jag tycker
1. Barn och gamla borde få en egen kö på ICA. Då slipper vi andra se hur man slår koden för sjunde gången. Tre gånger var den fel, resten var kortet åt fel håll. Jag började fundera på om jag skulle betala åt gubben för att få komma därifrån nån gång.
2. Facebook borde tillåtas på jobbet. Landstinget har stängt av Facebook från nätverket med motivieringen att det kan sprida virus. Tydligen vet inte de som bestämmer hur långtråkigt det är att jobba natt.
3. Det borde finnas fler tvättstugor. För att få tag på ett par rena strumpor måste man ju boka tvätt-tid två år i förväg!
4. Meningslösa tyckande-inlägg borde beläggas med böter. För vem orkar läsa det här ändå?
Natt nummer 2
En lång natt på akutvårdsavdelningen efter en dag med alldeles för kort sömn. Ögonlocken känns tunga och energin är knappt märkbar trots tillskott av fruktsoda och skorpor. På en av salarna är det kiss - kiss på golvet, på toaletten, på väggarna, i sängen, på patienten. Varför ser man aldrig sjuksköterskor i Cityakuten med moppen i högsta hugg och fickorna fulla med tvättlappar klockan fyra en tisdagmorgon?
Tänk om verkligheten vore som på film. Då hade alla patienter antingen haft nån extremt smittsam och ovanlig sjukdom, eller varit intuberade, eller åtminstone haft nån svåruttalad diagnos. Här - i verkligheten - lider man av urinvägsinfektion och hjärtsvikt. Ingen blir intuberad för det, och var finns alla snygga doktorer som kan avgöra patientens sänka med ett stetoskop? Vad enkelt allt vore om jag vore med i en film.
Natt på sjukhuset
Jag går i korridoren, möter två stressade ambulanspersonal, den som går först ser sammanbiten ut, den andre ser stressad ut och ler lite hastigt mot mig. På båren håller någon på att dö. Så går ännu en natt till ända. För vissa den sista, för andra ännu en i mängden.
Stolt
Mitt i det värsta kaoset inträffar dock det som får mitt arbete att vara så underbart. Inte bara det att få kastas från den djupaste sorg hos den som fått ett dåligt besked till den euforsika lyckan hos den som blivit frisk. Mitt i mitt kaos av adminsistration, prover och åtgärder ringer en mycket trevlig anhörig och söker mig och två namngivna kollegor. Hennes pappa har nyligen dött på min avdelning och nu vill hon berätta hur fint hon tyckte vi tog hand om honom. Vi pratade säkert i tio minuter och jag blev alldeles stum. Av densamme fick vi uppmärksamhet i tidningen och nu när hon ringer får jag en liten tår i ögat. Mitt i mitt kaos finns det någon som tycker det jag gjorde var bra. Jag får höra ord som mänsklig, närhet och omtänksamhet. Sån jag vill vara mitt i ett kaos, så som jag var den gången. Så vill jag vara jämt.
God Jul
God jul på er alla!
Med mina fem kulor i granen, en halv glitter-remsa och en julslinga från Myrorna pryder jag mitt lilla hem. Man må håna denna sneda och föga vackra skapelse, men se - på julen är man vacker bara man har glitter.
Dagens jobb
Idag var det en stressig dag, en av de värre på jobbet den här månaden. Telefoner ringer, datorer strular, nätverk ur funktion. Patienter är sjuka, aggressiva, sura, förvirrade, förgiftade, uttorkade, överförfriskade. Anhöriga är upprivna, arga, ledsna och ur spel. Doktorer är långsamma, osäkra, tidskrävande. Sjuksköterskor är uppstressade, förbannade, uppgivna, kaffesugna. Undersköterskor är hungriga, stressade, pressade. Över detta härskar Kaos.
Vet ni vad det märkligaste är? Jag trivs med mitt jobb.
För där är det lugna arbetspass när telefonen är tyst, datorerna fungerar, nätverken jobbar. Patienterna är på väg hem, snälla, glada, hemlängtande, nyktra och pånyttfödda. Anhöriga är tacksamma, glada, bakar kakor och skriver dagens ros. Doktorerna är effektiva, skojfriska och berättar fräckisar. Sjuksköterskorna är ompysslande, förlåtande, överseende och obändligt målmedvetna. Undersköterkorna är underbara, hjälpsamma, påputtande. Över detta härskar Frid.
Det är de här dagarna man vet att man har valt rätt.
Uppdatering
Bloggandet har legat nere ett bra tag, intresset har vänts mot mycket annat viktigare i
livet. Tiden har gått till min flytt, lägenheten, relationer, jobb och annat som känns
viktigt i mitt liv just nu.
Dagen som gått
Denna dag har varit en av de mer hektiska på sistone, på jobbet i vilket fall. Allt som kan hända, det hände idag. Så kändes det när jag stämplade ut på eftermiddagen. Puh. Men ändå var det driv på det, jag menar...om jag behövde beställa en bårtaxi så kom den direkt, istället för en halv dag senare som är mer vanligt. Behövde patienten åka till en avdelning så ringde (!) avdelningen och frågade när de skulle hämta. Ni som vet hur svårt det är att få in en patient på en avdelning, ni förstår hur bra det är.
Jag fick ett meddelande av min vän Emelie via Facebook idag. Jag har blivit "bloggad". Någon annan har skrivit om mig själv på Internet, det måste ju betyda att jag är känd, eller?
Undrar
Ikväll har jag funderat.
Var är hon? Var finns det? Tankarna har ilat, och jag hittar inga svar. Idag har jag gjort människor glada. Jag har fått mycket beröm, jag har varit snäll, hjälpsam och funnits till tröst. De tackade mig för det. Men det fanns andra jag inte kunde hjälpa idag. De som blev ledsna, som jag inte kunde trösta. De som var ensamma, men som jag inte kunde hålla i handen. Den som var sjuk och som jag inte kunde ge liv. Åt dem räckte jag inte till.
Jag undrar idag vem jag räcker till för. Går det någonsin att räcka till?
Måla
Kill him with a smile
Jag var lycklig. Jag var glad. Nu undrar jag vad jag gjort, även om jag visste det redan innan.
"Kill him with a smile" sjöng MC-Mon och Priest i helgen. Jag förstod inte först. Så tvetydigt. Döda någon med ett leende? Hur sjukt är inte det? Det är rubbat, känslokallt, äckligt, perverst. Men vänd på det. Han; ensamheten, ondskan, utanförskapet. Döda det med ditt leende. Så underbart. Le mot världen.
Och världen log mot mig. Jag vände mig bort.
Stort och smått
Jag är nu på väg att flytta, på söndag ska jag bestämma mig om en lägenhet jag har tittat på, nästan precis vid sjukhuset. Jag ser fram emot att flytta och få något eget att förvalta, något som också innebär mindre resande för min del. Det känns bra.
Jag har fått förlängt på jobbet, så det är anledningen till att jag flyttar. Jag kommer nu att ha jobb till en bit in i nästa år, vilket känns bra på så vis att jag inte behöver oroa mig för sysselsättning eller ekonomi på ett bra tag.
Nästa helg är det dags att åka på Rock for Moc, ett arrangemang som förra året var väldigt kul. I år laddar jag redan nu. Det är kul att ha något att se fram emot.
Just nu behöver jag något att se fram emot. Den senaste tiden har varit turbulent i känslolivet och i skrivande stund vet jag inte riktigt om jag ska le eller gråta. Jag har inte den blekaste aning. Men den som lever får se.
?
Här sitter jag
Erfarenheterna från sommaren är många. Jag vet nu hur det är att trösta ledsna patienter, hur det är att ta prover och sätta nål på svårstuckna patienter, hur man förklarar för maken att frun är död, hur man med hjärtat i halsgropen går in på salen och ser att patienten har slutat andas. Jag vet hur man blir frustrerad av oförstående kollegor i andra änden telefonlinjen som tror att "nu" innebär 8 timmer senare. Jag har lärt mig tonvis av synonympreparat för läkemedel, jag har sett effekten av allt från panodil till akutläkemedel. Jag har sett levande, jag har sett döda, glada, levande, akut sjuka, friska. I sommar har jag fått fler erfarenheter av livet än jag fått på länge. Jag har växt som människa.
Men i höst vet jag ännu inte var jag kommer att fortsätta att utvecklas. Kommer jag få jobb där jag vill? Ett lovande erbjudande dök upp på mailen nyss, vilket stäker min tro och ökar mitt hopp. Jag är nöjd.
Nyvaken
Nu har jag nyss vaknat från några timmars "sömn". Tanken var att jag skulle sova, men på termometern går att läsa 32 grader och då är det inte lätt. Tidigare idag träffade jag J från min klass. Det var trevligt att få byta lite skvaller, höra hur en annan nybakad sjuksköterska överlever sin dag.
Vissa dagar är jobbet något att överleva. När det händer saker som är svåra, saker jag inte vet hur jag ska hantera. Då gäller det att överleva. Men för det mesta känns det som att jag klarar av jobbet och jag tycker det är väldigt roligt. Då lever jag. Då lever jag min dröm.
För några år sedan, kanske en fem-sex år sedan, då var detta min dröm. Nu är jag där och jag lever min dröm. Det är hisnande.
Pratade lite med L innan jag somnade. Efter ett sådant samtal inser jag vad mycket det finns i livet att lära sig. Lära sig att släppa in en annan människa i sitt liv - in i sina tankar, känslor och förehavanden. Att leva med någon annan. Det är hisnande. Livet ÄR hisnande.
Oj
Oj vad tiden går. Sommaren är nästan halvgången, jag har börjat jobba och trivs med det, jag har varit ute och seglat, jag har varit ute och myst med Linn, jag har varit hemma, jag har varit borta, jag har varit.... Jag är ständigt på väg känns det som, det är ömsom trevligt men även lite jobbigt ibland. Mest av allt är jag på väg mot en oviss höst. Var ska jag jobba? Var ska jag bo? Vad ska jag göra? Hur ska det ske? Många frågor, några önskningar, men inga svar. Spännande.
