Nattjobb
Ännu en räcka av nattpass har gått till ända på jobbet. En arbetsform som på något sätt ger inblick i livets baksidor, i realtid. Framförallt nätterna är tiden på dygnet för mycket av det som kan göra mig starkt berörd. Tragiska öden passerar mina ögon. Svårt sjuka patienter, som självmant väljer att försöka ända sitt liv som på sätt och vis inte ens hunnit börja.
Patienter som är betydligt äldre, men som för länge sedan förlorat en stor del av sin förmåga att ta hand om sig själva, som tappat förmågan att hålla reda på var de är och vad de ens gör där. Tänker man sig in i den situationen att ständigt vakna på "en ny plats" varje timme är det inte svårt att föreställa sig ångesten.
Min egen oro var svår att dölja när jag tidigt på morgonen ringde och väckte anhöriga bara för att framföra ett tråkigt besked. Trots tappra försök att vara klar, strukturerad och tydlig kände jag själv hur mina intentioner gick om intet.
Ännu några arbetspass där jag återigen med smärtsam tydlighet ser hur jag bit för bit tappar en oskuldsfull syn på världen.