Arne - Livet på en pinne

Här sitter jag och söker jobb igen. Det blev några rader om det på bloggen under våren när mitt förra jobb-sökande började urarta till panik. Läget är ungefär likadant nu, med den skillanden att jag är stressad och inte panikslagen. Jag vet ju nu lite mer om vad jobbet innebär och jag vet hur det är att svara i telefonen och säga "Arne, sjuksköterska", sådant jag inte visste förut.

Erfarenheterna från sommaren är många. Jag vet nu hur det är att trösta ledsna patienter, hur det är att ta prover och sätta nål på svårstuckna patienter, hur man förklarar för maken att frun är död, hur man med hjärtat i halsgropen går in på salen och ser att patienten har slutat andas. Jag vet hur man blir frustrerad av oförstående kollegor i andra änden telefonlinjen som tror att "nu" innebär 8 timmer senare. Jag har lärt mig tonvis av synonympreparat för läkemedel, jag har sett effekten av allt från panodil till akutläkemedel. Jag har sett levande, jag har sett döda, glada, levande, akut sjuka, friska. I sommar har jag fått fler erfarenheter av livet än jag fått på länge. Jag har växt som människa.

Men i höst vet jag ännu inte var jag kommer att fortsätta att utvecklas. Kommer jag få jobb där jag vill? Ett lovande erbjudande dök upp på mailen nyss, vilket stäker min tro och ökar mitt hopp. Jag är nöjd.