Arne - Livet på en pinne

Hemma från årets Rock for Moc. Det var kul. Till och med galet kul ett tag. Nu är jag trött, sömn blev det inte mycket av. Däremot blev det mycket omplåstrande, musik, ljud, folk, lera och någonstans att höra hemma på. Det sistnämnda var det bästa, och det slog mig nu när jag kom hem och stod i duschen och filosoferade. När jag kom i fredags kände jag ingen där, jag kände mig osynlig, ingen att prata med. Men efter en helg fanns det många som visste mitt namn, många att prata med, några att skratta ihop med, några att krama hejdå. Jag hörde hemma där.

Jag var lycklig. Jag var glad. Nu undrar jag vad jag gjort, även om jag visste det redan innan.

"Kill him with a smile" sjöng MC-Mon och Priest i helgen. Jag förstod inte först. Så tvetydigt. Döda någon med ett leende? Hur sjukt är inte det? Det är rubbat, känslokallt, äckligt, perverst. Men vänd på det. Han; ensamheten, ondskan, utanförskapet. Döda det med ditt leende. Så underbart. Le mot världen.

Och världen log mot mig. Jag vände mig bort.