Arne - Livet på en pinne

... allt är fullständigt normalt. Så sjunger Kjell Höglund. Lyssna på den låten någon gång. Den är rätt bra.

Just idag vet jag inte om något är "normalt". Jag har flyttat "hem" till stan igen, vilket kändes väldigt ovant. Här har jag inte sovit sen... hm.. Sen jag kom hem från Pilgrim. Oj vad tiden går. Känns som om det var igår jag var där.

I vilket fall. Jag borde plugga nu, tentan närmar sig med stormsteg. Istället sitter jag och försöker få kontakt via telefon, vilket går sisodär. Ingen svarar av de jag vill få tag på. Så är det att vara dagledig, alla andra jobbar.

S ringde igår, igen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var så mycket jag ville säga dig, men jag ville inte vara elak så jag var tyst. Du blev ju arg i vilket fall. Men jag är ledsen. Jag kan inte göra dig glad, det var ditt eget beslut, så skyll inte på mig. Vi kanske kan ses någon dag, men inte nu. Jag vill inte. Jag vill bli trygg i mina egna känslor först.

Jag sitter och funderar på vad jag vill med mitt liv, mig själv och ibland till och med av jag vill med min blogg. Först skaffade jag den för att jag ville berätta, att få släppa ut sånt som jag tänker på. Så som jag gjorde förr när jag mailade till K, då jag skrev kilometerlånga mail. Men den tiden är över och kommer aldrig igen. Därför ville jag hitta nåt nytt, men det här var inte riktigt rätt.

Jag hade så gärna berättat om allt "nördigt", men ibland är det inte alltid att jag vågar, för tänk om folk skrattar åt mig? Jag är så livrädd för att inte duga som jag är.

Jag tänker på mina drömmar. För många år sedan såg jag en trafikolycka och sedan dess har jag drömt om att kunna ha hjälpt den som låg där, påkörd. Det började med ett slags intresse för första hjälpen, som sen spårade ur totalt efter att jag gjorde lumpen. Någonstans i gymnasiet väcktes i alla fall en dröm att en dag få jobba på ambulansen och få rädda folk, nåt i stil med cityakuten. Sån är ju inte verkligheten, men så tänkte jag då i alla fall.

Jag fick världens chans förra året, då jag kom i kontakt med Linköpings Ambulans Team (ja, jag vet att det är en särskrivning, men det är inte mitt fel). När jag åkte som tredjeman ("lärling") de första gångerna förra året var jag skitskraj, för jag undrade vad i all världen jag gett mig in på. Men samtidigt infann sig en slags känsla av att ha kommit någonstans. Det var inte så actionfyllt som på TV, det var inte alls lika häftigt som jag trott - det är lite skamfilade grejer vi har, vi är inte proffs allesammans och det händer sällan något - men det gjorde inget. Jag var på väg.

Det är här det nördiga kommer in. I år har jag åkt som vårdare och nu var det första gången jag upplevde att något allvarligt "hände" och jag fick en märklig känsla när vi kastade ifrån oss matlådorna och lämnade depån i hög fart och med det taktfasta "schvipp-p-p-p, schvipp-p-p, schwipp-p-p":et från blixtljusen i öronen. Ja, blåljusen låter. Gå på disco och lyssna på stroboskopen innan musiken är igång får ni se.

I vilket fall. Det tog kanske någon minut innan vi var framme och under den tiden tänkte jag att "shit, nu är det på riktigt". Men jag blev inte livrädd, jag kände ett lugn när jag tänkte tyst för mig själv. Jag klarar det här. Jag vet att det finns någon med mig. Jag vet inte om det var tryggheten i att ha den rutinerade N med sig, eller om det var känslan av att jag har övat detta tusen gånger innan, eller om det var något religiöst över det. Jag vet fortfarande inte. Kanske en kombination.

Det blev inte världens bästa omhändertagande. Men för att vara första gången var det riktigt bra. Han klarade sig ju i alla fall och vi gjorde ju i alla fall inte saken värre.

Det är sådant här jag vill berätta om. Men det känns så dumt. Lite larvigt på något sätt. Men nu vågade jag att lyfta lite pinsamheter i alla fall. Hoppas jag inte dör för det. ;-)