Arne - Livet på en pinne

Ännu en dag fortskrider på praktiken, en dag precis som alla andra. Jag är på en ortopedavdelning där det är studenter som står för det mesta av arbetet, en så kallad "KUA"-placering. KUA står för "kvalificerad undervisningsavdelning", men det är det ingen som säger. Studentavdelning, så heter det i praktiken.

Jag har kommit till insikt än en gång att avdelningsarbete inte är något för mig. Att dag ut och dag in utföra samma rutiner, på samma tider, det tär på mitt psyke. Samma patienter ligger inne i dagar, veckor, från evighet till evighet. Amen.

"Men tänk vad du lär känna dina patienter", säger några kurskamrater. Lära känna? Vill jag det? Framförallt - vill patienten att jag vet allt om dem? Under natten som gick dog en av patienterna.

Det enda personliga jag vet om henne, det var när hon var på toaletten senast.

Jag vill inte lära känna mina patienter på det sättet. Det är sällan någon av mina studentkamrater - eller för den delen någon av mina blivande kollegor - vet något om patienten, förutom det som står i journalerna: namn, ålder, tidigare sjukdomar, diagnos. När jag någon gång råkar nämna att jag vet vad patienten jobbar med, när den inte ligger på sjukhus, då lyfts det ögonbryn. "Värst vad du vet."

Jag vet ingenting. Jag har bara av ren nyfikenhet råkat fråga vad de jobbar med, eller oftast jobbat med. Så lite, så enkelt. Men det är det nästan aldrig någon som frågar patienterna. "Men tänk vad du lär känna dina patienter."

Om jag vore patient, då tvivlar jag på att jag skulle berätta om mina innersta tankar och drömmar för någon finnig sjuksköterskestudent, inte heller skulle det falla mig in att berätta om min barndom för någon gammal sjuksköterska med gråtonat hår och trötthet i blicken Aldrig någonsin. Därför är jag starkt tveksam till att alla de patienter jag har vårdat önskar att jag känner dem.

Jag vet när du bajsar, jag vet när du äter och jag vet när du har ont. Då kommer jag med piller och dropp. Men därifrån är steget långt till att känna.

Jag drömmer mig framåt i tiden, något år efter detta. En av mina patienter dör under natten. På morgonen kommer anhöriga med oro och gråt i blicken. Det gråts och dricks kaffe. De sitter en stund hos sin mamma, sin fru, sin vän. De söker tröst hos mig och jag kan bara sitta och lyssna och försöka säga saker som jag tror tröstar. De säger att hon var en fin människa. Om detta vet jag inget, för det enda jag vet - det är när hon var på toaletten senast.