Arne - Livet på en pinne

Årets pilgrimsresa gick till England, närmare bestämt Canterbury. En stad som var en korsning mellan Vadstena och Stockholm. Resan började i söndags, då var jag på stiftskansliet vid halv tio och gick och stökade där. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde där till att börja med, men efter ett tag så gjorde jag tre buss-skyltar (en till varje buss) och det blev ju rätt okej. Sen var jag med och hämtade mat och så var det i princip dags att åka.

Efter en kort samling i Domkyrkan och vandring till Tomaskyrkan satte vi oss i bussarna och åkte drygt ett dygn till Folkstone i England. Därifrån utgick vi för våra två vandringar. Efter en del regnande var det lite lerigt, men det var värt att klafsa i lera några gånger för den obetalbara utsikten som väntade oss. Underbart!




Jag är ganska nöjd att min grupp gick först.. :)



Mycket roligt hände under resan. Det blir svårt att berätta om allt, för allt händer ju i ett sammanhang. Som när jag fick igång ett gäng trötta ledare att leka klappleken på en ledarsamling. Haha. Så i gasen har jag aldrig sett nån över den b-leken *haha*



I vilket fall kom vi så småningom till vårt mål - katedralen i Canterbury, platsen där Thomas Becket mördades. Katedralen var helt enorm och fick Linköpings Domkyrka att likna en friggebod i jämförelse. Men jag tror ändå jag föredrar friggebodar då de ger en mer gemytlig känsla.

Väl hemma väntade ett tomt hus. Det var lite tråkigt. Efter att ha delat sitt liv tillsammans med 140 andra så blir det lätt lite ensamt. Dessutom saknar jag någon att sakna.

Pilgrimsresan var inte bara leriga stigar och fina vandringar, trötthet, glädje, mässor och skoskav. Det var även en inre resa. En mycket större resa än jag trodde innan jag åkte. Det är häftigt. Jag skulle vilja uppleva enkelheten lite mer. Det är skönt för själen.