Tålamod
"En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall" http://sv.wikipedia.org/wiki/T%C3%A5lamod
Tålamod är en dygd. Jag försöker vara dygdig på den punkten, men ibland är det svårt. Livet är svårt. Vissa dagar vill jag bara skrika rakt ut och slå vilt omkring mig. Andra dagar vill jag bara ligga i en solig backe, med en varm hand i min, och lukta på naturen.
Livet går just nu mycket upp och ner. Det är mycket som händer, i känslolivet, i skolan, i styrelsen. Jag har haft en väldigt lång vecka, som började redan i förra helgen med årsmöte. Ett årsmöte som verkligen lockade fram det sämsta hos några. Ett årsmöte där jag kände att jag inte hörde hemma, ett årsmöte där jag ställde mig frågan: Om detta är ett genomsnitt av vår organisation, varför är jag då ens med?
Svaret på frågan kommer jag nog aldrig att få svar på. Inte nu i alla fall. Däremot visade det sig att de som hördes mest var långt ifrån ett genomsnitt. Det var skönt att veta. Tråkigt nog lyckas en liten, liten skara människor förstöra hela stämningen samt mitt intresse att lägga ner min själ i arbetet som jag gjort tidigare. Det är människor som utifrån ett oklart syfte gör allt för att visa på andras brister istället för att själva göra något de kan vara stolta över. Det gör mig ont att det ska vara på det viset.
Samtidigt slits jag mellan hopp och förtvivlan, avståndstagande och längtan. Jag vet snart inte vad jag vågar tro på längre. Är det så här det ska vara? I mina tankar finns en mycket bättre värld och liv. Ska jag fortsätta längta, eller ska jag tro på att det går att göra det så?
Tålamod är en dygd. Jag försöker vara dygdig på den punkten, men ibland är det svårt. Livet är svårt. Vissa dagar vill jag bara skrika rakt ut och slå vilt omkring mig. Andra dagar vill jag bara ligga i en solig backe, med en varm hand i min, och lukta på naturen.
Livet går just nu mycket upp och ner. Det är mycket som händer, i känslolivet, i skolan, i styrelsen. Jag har haft en väldigt lång vecka, som började redan i förra helgen med årsmöte. Ett årsmöte som verkligen lockade fram det sämsta hos några. Ett årsmöte där jag kände att jag inte hörde hemma, ett årsmöte där jag ställde mig frågan: Om detta är ett genomsnitt av vår organisation, varför är jag då ens med?
Svaret på frågan kommer jag nog aldrig att få svar på. Inte nu i alla fall. Däremot visade det sig att de som hördes mest var långt ifrån ett genomsnitt. Det var skönt att veta. Tråkigt nog lyckas en liten, liten skara människor förstöra hela stämningen samt mitt intresse att lägga ner min själ i arbetet som jag gjort tidigare. Det är människor som utifrån ett oklart syfte gör allt för att visa på andras brister istället för att själva göra något de kan vara stolta över. Det gör mig ont att det ska vara på det viset.
Samtidigt slits jag mellan hopp och förtvivlan, avståndstagande och längtan. Jag vet snart inte vad jag vågar tro på längre. Är det så här det ska vara? I mina tankar finns en mycket bättre värld och liv. Ska jag fortsätta längta, eller ska jag tro på att det går att göra det så?
Kommentarer
Trackback