Arne - Livet på en pinne

Det är dags att sätta ned foten. Att stå upp för sig själv när livet är kaos. Att bestämma - så här gör jag. Det är dags nu. Livet är piss, men inget blir bättre av att hoppas på att någon annan löser det.

Ännu en dag fortskrider på praktiken, en dag precis som alla andra. Jag är på en ortopedavdelning där det är studenter som står för det mesta av arbetet, en så kallad "KUA"-placering. KUA står för "kvalificerad undervisningsavdelning", men det är det ingen som säger. Studentavdelning, så heter det i praktiken.

Jag har kommit till insikt än en gång att avdelningsarbete inte är något för mig. Att dag ut och dag in utföra samma rutiner, på samma tider, det tär på mitt psyke. Samma patienter ligger inne i dagar, veckor, från evighet till evighet. Amen.

"Men tänk vad du lär känna dina patienter", säger några kurskamrater. Lära känna? Vill jag det? Framförallt - vill patienten att jag vet allt om dem? Under natten som gick dog en av patienterna.

Det enda personliga jag vet om henne, det var när hon var på toaletten senast.

Jag vill inte lära känna mina patienter på det sättet. Det är sällan någon av mina studentkamrater - eller för den delen någon av mina blivande kollegor - vet något om patienten, förutom det som står i journalerna: namn, ålder, tidigare sjukdomar, diagnos. När jag någon gång råkar nämna att jag vet vad patienten jobbar med, när den inte ligger på sjukhus, då lyfts det ögonbryn. "Värst vad du vet."

Jag vet ingenting. Jag har bara av ren nyfikenhet råkat fråga vad de jobbar med, eller oftast jobbat med. Så lite, så enkelt. Men det är det nästan aldrig någon som frågar patienterna. "Men tänk vad du lär känna dina patienter."

Om jag vore patient, då tvivlar jag på att jag skulle berätta om mina innersta tankar och drömmar för någon finnig sjuksköterskestudent, inte heller skulle det falla mig in att berätta om min barndom för någon gammal sjuksköterska med gråtonat hår och trötthet i blicken Aldrig någonsin. Därför är jag starkt tveksam till att alla de patienter jag har vårdat önskar att jag känner dem.

Jag vet när du bajsar, jag vet när du äter och jag vet när du har ont. Då kommer jag med piller och dropp. Men därifrån är steget långt till att känna.

Jag är lycklig. Det har jag insett nu, när jag i skrivande stund sitter på ett tåg på väg från Kalmar.

Jag har ett rikt liv, för det första. Jag är snart med min utbildning som länge varit ett stort mål i livet. Jag kan för första gången säga att jag är "något", något jag är stolt över. Något som inte bara är en lånad titel, utan något som är en del av mig. Bättre än så kan jag inte beskriva det.

För det andra har jag börjat lära mig släppa taget runt min egen feghet att prova nya saker, vilket har lett mig till några stora händelser. Bland annat att jag numera är båtägare, vilket i sig är ett märkligt projekt. En spontan idé som väcktes nyligen och som plötsligt blev sann under märkliga former.

Jag har äntligen fått jobb. Det är det tredje. Som vanligt blir det aldrig "lagom" i mitt liv. Förra veckan hade jag inget jobb. Denna vecka har jag plötsligt hur mycket som helst att fundera över. Jag är erbjuden jobb på Akutvårdsavdelningen i Norrköping och LAH (Lasarettsansluten hemsjukvård) i Motala. Sedan tidigare har jag erbjudande om sommarvik i äldrevården på ett underbart ställe, nämligen det jag jobbade på förra sommaren. Jag blev även erbjuden (tror jag?) jobb nere i Kalmar på en medicinavdelning. I morgon ska jag på intervju på barnavdelningen i Linköping. Det finns bra och dåliga sidor på allt, vilket gör att jag får svårt att välja. Men jag har en aning. Torsdag är sista dagen för att bestämma mig. Pirrigt.

För det fjärde grundar sig min lycka till stor del i att sitta på ett tåg. Jag har precis varit i Kalmar hos L för en kort, men mysig eftermiddag tillsammans. Vi sågs nyss, men ändå hinner jag sakna.

Johannes får hålla för ögonen nu, för nu blir det lite fulbloggning.

Vi är i slutspurten av C-uppsatsen, vilket är sköt och stressande på samma gång. Skönt därför att det snart blir lite lugnare, men samtidigt stressande eftersom tiden innan inlämning kommer vara körig. Men det går förhoppningsvis bra.

I helgen fick jag mycket positiv energi då jag var nere på besök i Kalmar. Det var underbart.

Idag fick jag ett samtal från sjukhuset där. De hade ett jobb som jag kunde vara aktuell för. Det är ju alltid trevlig. En stund senare var jag på intervju i Motala för ett annat jobb. Dessutom sökte jag ytterligare ett jobb under lunch idag. Mycket jobb med jobb är det helt klart. ;)

Jag har även gjort det första inköpet till min båt. Jag var på ÖoB i Motala och inhandlade en brandsläckare. Det kan ju vara tryggt, även om man är helt omgiven av vatten ;)

Klockan är kvart i nio på kvällen och jag har sysselsatt mig med något av det värsta jag vet: att packa upp en packning från ett underbart läger. Alla dofter, alla grejer som man tar med sig kommer över mig. Det är samtidigt väldigt trevligt.

Helgen tillbringades nere på Gransnäs, på "En Hel Helg". En riktigt bra helg blev det. Det började med att jag åkte till Tranås där jag träffade L. Det blev pizza och vidare färd mot Gransnäs. Tråkigt nog blev jag åksjuk, fick ont i huvudet och kände mig allmänt hängig. Men efter lite Alvedon, sallad, äppeljuice en kvarts vila och lite annat blev det genast bättre.

Under lördagen hade jag "uteaktivitet" i regn/snö. Några tappra människor kom, dock utan jackor till att börja med, så uteaktiviteten som jag hade tänkt mig från början blev ganska rumphuggen. Jag tror ingen hade velat baka pinnbröd och bygga vindskydd i snöblandat regn fick jag för mig, så istället gjordes det ett "tak" till en station på spåret senare under dagen. Ett spår som ingen gick. Men nåja.

På kvällen var det sing-a-long med Melodifestivaltema. Riktigt roligt att titta på, men inget för mig kände jag. Därefter Melodifestival som vi "smet" ifrån. Det landade inte riktigt inom våra intresseområden om man säger så.

En bra helg var det. Nu sitter jag och saknar.

Ibland förstår jag Petrus. Jag känner att jag ofta förnekar saker, ibland kanske till och med fler än tre gånger. Jag förnekar för mig själv och för andra. "-Varför?" är en bra fråga.

Kanske därför att jag inte vågar ta emot det jag fått. Jag vågar inte tro på att det kan vara så härligt som det egentligen är. Det är så stort att jag inte riktigt får in det i huvudet.